DOP

Idag ska vi på dop. Tvillingar. Manne är gudfader till den ena, Julian. Just nu är M på Systemet och köper portvin som ska mogna fint till när J är redo att ta en klunk.

Det är svårt att ge presenter till bebisar. Man vet liksom inte vad de kommer att uppskatta sedan när de blir äldre. Tur att man har fler chanser på sig under deras uppväxt att göra rätt för sig. Däremot vill man ju ge dem något som de kan skryta inför kompisarna att de fick på sin dopdag. Eller inte, haha.

Det var de mest odrägliga ungarna som höll på och trycka ner oss andra med vad de hade fått i present. Både i doppresent, men även konfirmationspresent. Allt var så fiiiiint och värdefullt. Som om det hade något att göra med vem man var. Usch. Kärlek i sig borde räcka. Fast jag förstår (och förstod även då) tjusningen med presenter som symbol för kärleken. Därför klamrade jag mig fast vid gamla presenter och försökte sätta ett mer symboliskt värde vid dem. Jag ljög så det stod härliga till, för jag hade ju inget minne av när jag hade fått presenterna. Officiellt var det alltid vid högtidliga tillfällen (fast det räckte iofs med "när jag var bebis" eller "liten" för att det skulle vara högtidligt nog) och av folk som hade betytt mycket för mig. Oftast var det folk som jag inte hade något minne av, men som mina föräldrar någon gång berättat funnits i mitt liv.

På ett sätt är jag fortfarande väldigt förtjust i symboliska presenter. De ska betyda mycket och gärna vara för evigt. Lite irriterad kan jag bli på mig själv. Om man inte har folk i sitt liv som kan ge en de där presenterna, ska man då känna sig mindre värd. Nej, så klart. Men blir inte det en förlängning av det hela? Eller är det så att man skapar egna minnen och symboler som bekräftelse på sin existens? Jag gjorde ju det. Utan att säga att mina föräldrar inte var kärleksfulla. Kanske bara att de inte var så sentimentala.

Hatar egentligen hela den där småborgeliga högtidligheten (skulle även vilja påstå malligheten) som vissa fysiska ting ackompanjeras av. På något sätt har jag ju ändå i allra högsta grad lyckats implementera hela det tankesättet i mitt liv. Bara det att jag tycker att secondhand saker har mer värde än nya. För att de har en historia. Bullshit egentligen. Eller? Och om man ska spinna vidare; allt som har med traditioner att göra. Affektionsvärde, ja, men ärligt talat har jag gett en hel del saker affektionsvärde under åren som kanske inte förtjänar det. Bara för att de är gamla eller traditionstyngda liksom. Och jag älskar traditioner. Hur nördigt är inte det? Jag har ju knappt ärvt några från min familj. Är det för att sätta ett värde på vem jag är och var jag kommer ifrån? Kan man inte bara känna det värdet i den man är idag istället? Måste man haka upp allt på gamla traditioner och gamla saker? Det är ju en trend som kommer starkt just nu. Allt ska vara så äkta och autentiskt som möjligt. Men vem fan bestämmer vad det är som är det? Och vilka är det som har historien med sig? Jo, överklassen så klart. Och alla andra som gärna hade velat vara överklass. De som är lite finare liksom. För att de vet mer om sina döda, eller vaddå? Ett folk binds samman av traditioner och sin historia heter det ju. Ja, det är nog sant, men det finns nog få saker som är så splittrande och exkluderande i ett icke homogent samhälle också.

Äsch, jag har inte tänkt igenom det här tillräckligt för att stå för allt jag skrivit. Jag orkar inte läsa igenom det precis nu heller. Jag postar det och så får jag kanske ångra mig senare.

Ska bli mysigt att gå på dop i alla fall.

Hemmakväll

Eckan har precis varit på besök. Vi åt en bit mat, drack te och knaprade god choklad. Mysigt.

Eftersom Manne är ute med Robban, har jag hela stora lägenheten för mig själv. Vet inte vad jag ska göra med all plats. Vill sitta in varenda hörn, hänga i varenda soffa, fåtölj, säng... Känner mig lite stressad över att jag inte kommer få vara uttråkad nog i den här lägenheten. Tyvärr alldeles för snart dax att flytta härifrån. Eller nej, några månader till, men ändå.

Har snor i hela huvudet. Hade tänkt aktivera ett WorldClass-kort som man fick men en tidning imorgon bitti. Såg fram emot en PowerYoga. Den får vänta till nästa vecka.

Jag har ingen lust att bli jobbigt sjuk. Just nu lider jag inga direkta men av min förkylning. Förutom att jag är lite seg i huvudet. Jag mår sådär som om jag vore inlindad i något mjukt som gör att jag inte kan se världen helt klart. Varken känna eller höra heller för den delen. Eller jo, jag hör mina ganska tunga andetag. Inget att klaga över.

Nu ska jag strax gå och lägga mig i sängen. Tog hem en massa tidningar från jobbet igår. Ska gotta mig i skvaller och mode till jag somnar.

UPPDATERING OCH RECENSIONER

Manne är besviken på mig över att jag inte har skrivit här på ett tag. Lite märkligt (men samtidigt väldigt charmigt och sött) att han även vill läsa om mitt liv, när han faktiskt för det mesta sitter på första parkett.

De senaste dagarna (sedan juldagen) har jag hängt i Hudik med honom och hans familj. Jag har stigit upp sist samtliga dagar. Första morgonen tyckte Annika att jag var värd att sova -så mycket som jag jobbat senaste tiden. Undrar om hon tycker det fortfarande? Well, well. Det är skönt att sova och jag är trött av naturen. Tröttheten förstärks när man ägnar kvällarna åt att spela spel och dricka en massa alkohol. Igår gick jag iofs från spelbordet någon gång vid tolv. Började titta på Babel (Cate Blanchett, Brad Pitt m.fl). Tanken var att jag skulle somna framför filmen, men den var så bra att jag inte kunde slita mig. Människoöden som mjukt flätats ihop, handlingar man hellre skulle ha ogjorda om man visste vilka konsekvenser som väntade, karaktärer man kände för även om de handlat fel...bra film, se den om ni inte redan gjort det!

Ett boktips är Att tro på Mr Pip av Lloyd Jones. Helt fantastiskt bra bok som borde komma ut på svenska väldigt snart. Jag hade privilegiet att läsa en icke färdigredigerad version. Också mjukt berättad. Trots att det är en verklighet som radikalt skiljer sig från vår, får man en känsla av att verkligen vara på plats och uppleva allting huvudpersonen upplever. Faktiskt allting alla i boken upplever. Först observerar man liksom berättarjaget, sedan blir man ett med både henne och alla andra hon berättar om. Underbar läsning.

Imorgon ska jag göra chokladbiskvier. Åt de godaste jag någonsin smakat häromdagen. Mannes faster Gun hade gjort dem. Fick receptet av henne. Hoppas jag lyckas lika bra. Tänkte servera dem till nyår. Ska nog göra en dubbel sats. Åh, vad gott!