DOP

Idag ska vi på dop. Tvillingar. Manne är gudfader till den ena, Julian. Just nu är M på Systemet och köper portvin som ska mogna fint till när J är redo att ta en klunk.

Det är svårt att ge presenter till bebisar. Man vet liksom inte vad de kommer att uppskatta sedan när de blir äldre. Tur att man har fler chanser på sig under deras uppväxt att göra rätt för sig. Däremot vill man ju ge dem något som de kan skryta inför kompisarna att de fick på sin dopdag. Eller inte, haha.

Det var de mest odrägliga ungarna som höll på och trycka ner oss andra med vad de hade fått i present. Både i doppresent, men även konfirmationspresent. Allt var så fiiiiint och värdefullt. Som om det hade något att göra med vem man var. Usch. Kärlek i sig borde räcka. Fast jag förstår (och förstod även då) tjusningen med presenter som symbol för kärleken. Därför klamrade jag mig fast vid gamla presenter och försökte sätta ett mer symboliskt värde vid dem. Jag ljög så det stod härliga till, för jag hade ju inget minne av när jag hade fått presenterna. Officiellt var det alltid vid högtidliga tillfällen (fast det räckte iofs med "när jag var bebis" eller "liten" för att det skulle vara högtidligt nog) och av folk som hade betytt mycket för mig. Oftast var det folk som jag inte hade något minne av, men som mina föräldrar någon gång berättat funnits i mitt liv.

På ett sätt är jag fortfarande väldigt förtjust i symboliska presenter. De ska betyda mycket och gärna vara för evigt. Lite irriterad kan jag bli på mig själv. Om man inte har folk i sitt liv som kan ge en de där presenterna, ska man då känna sig mindre värd. Nej, så klart. Men blir inte det en förlängning av det hela? Eller är det så att man skapar egna minnen och symboler som bekräftelse på sin existens? Jag gjorde ju det. Utan att säga att mina föräldrar inte var kärleksfulla. Kanske bara att de inte var så sentimentala.

Hatar egentligen hela den där småborgeliga högtidligheten (skulle även vilja påstå malligheten) som vissa fysiska ting ackompanjeras av. På något sätt har jag ju ändå i allra högsta grad lyckats implementera hela det tankesättet i mitt liv. Bara det att jag tycker att secondhand saker har mer värde än nya. För att de har en historia. Bullshit egentligen. Eller? Och om man ska spinna vidare; allt som har med traditioner att göra. Affektionsvärde, ja, men ärligt talat har jag gett en hel del saker affektionsvärde under åren som kanske inte förtjänar det. Bara för att de är gamla eller traditionstyngda liksom. Och jag älskar traditioner. Hur nördigt är inte det? Jag har ju knappt ärvt några från min familj. Är det för att sätta ett värde på vem jag är och var jag kommer ifrån? Kan man inte bara känna det värdet i den man är idag istället? Måste man haka upp allt på gamla traditioner och gamla saker? Det är ju en trend som kommer starkt just nu. Allt ska vara så äkta och autentiskt som möjligt. Men vem fan bestämmer vad det är som är det? Och vilka är det som har historien med sig? Jo, överklassen så klart. Och alla andra som gärna hade velat vara överklass. De som är lite finare liksom. För att de vet mer om sina döda, eller vaddå? Ett folk binds samman av traditioner och sin historia heter det ju. Ja, det är nog sant, men det finns nog få saker som är så splittrande och exkluderande i ett icke homogent samhälle också.

Äsch, jag har inte tänkt igenom det här tillräckligt för att stå för allt jag skrivit. Jag orkar inte läsa igenom det precis nu heller. Jag postar det och så får jag kanske ångra mig senare.

Ska bli mysigt att gå på dop i alla fall.