Buhu, vi får inte ha Messenger på jobbet längre!
Inte helt oförståeligt, då ett virus skapade panik här i förra veckan. Detta betyder dock att alla ni som brukar skriva små fina meddelanden får hitta nya kreativa sätt att komma i kontakt med mig.
Kram.
måndag, december 11, 2006
lördag, december 09, 2006
HUDIK IGEN
Slog mitt rekord i bowling idag. 122.
Det krävdes dock att jag skulle vara skitdålig i en och en halv timme först. Jag blev lite stressad av att vi i början var typ ensamma bowlare i hallen och att det satt två män och tittade. Att jag hade glasögon på mig, och det då kändes som att banan var superblank och kom så nära, var lite ovanligt också. Jag har dessutom aldrig fattat att man kan urskilja käglorna där framme, utan mer sett dem som ett stort vitt töcken. Nu var det ju mellanrum och allt. Herre gud.
Mådde sen lite dåligt över min kvalitet som människa, när jag insåg att jag högt och tydligt, gång på gång, svurit långa haranger av typen jävla bajshelvetes skit inför en liten förskrämd 8-åring som spelade i banan bredvid. Egentligen tycker jag inte att det är så farligt med svordomar, men det uppfattas ju rent generellt som dåligt. Varför det egentligen? För att det hörde underklassen till? För att det var ett tecken på att man ej är bildad? För att man kommer till helvetet?
Jag trodde faktiskt att man skulle bli straffad av gud om man svor, och gjorde således inte det förrän jag var åtta år gammal. Jag var helt själv på en parkeringsplats och svor lite för mig själv. Kollade mig lite oroligt och skamset om, liksom för att se vad som skulle hända. Inget hände, och sedan dess har jag svurit. T.o.m. ganska mycket vissa perioder.
Det roliga är att det fortfarande finns folk i min omgivning som är chockade över att jag svär. Jesus Maria, som mormor skulle ha sagt.
Hon kommer förresten till Sverige nästa vecka. Det flera år sedan jag träffade henne sist. Mamma säger att hon ser väldigt gammal ut nuförtiden. Det tycker jag hon har gjort hela tiden i och för sig, men det är väl mormödrars uppgift? Det och att baka kakor. Min mormor röker mest och dricker mycket vodka. Och så går hon inte ut utan hatt.
Det krävdes dock att jag skulle vara skitdålig i en och en halv timme först. Jag blev lite stressad av att vi i början var typ ensamma bowlare i hallen och att det satt två män och tittade. Att jag hade glasögon på mig, och det då kändes som att banan var superblank och kom så nära, var lite ovanligt också. Jag har dessutom aldrig fattat att man kan urskilja käglorna där framme, utan mer sett dem som ett stort vitt töcken. Nu var det ju mellanrum och allt. Herre gud.
Mådde sen lite dåligt över min kvalitet som människa, när jag insåg att jag högt och tydligt, gång på gång, svurit långa haranger av typen jävla bajshelvetes skit inför en liten förskrämd 8-åring som spelade i banan bredvid. Egentligen tycker jag inte att det är så farligt med svordomar, men det uppfattas ju rent generellt som dåligt. Varför det egentligen? För att det hörde underklassen till? För att det var ett tecken på att man ej är bildad? För att man kommer till helvetet?
Jag trodde faktiskt att man skulle bli straffad av gud om man svor, och gjorde således inte det förrän jag var åtta år gammal. Jag var helt själv på en parkeringsplats och svor lite för mig själv. Kollade mig lite oroligt och skamset om, liksom för att se vad som skulle hända. Inget hände, och sedan dess har jag svurit. T.o.m. ganska mycket vissa perioder.
Det roliga är att det fortfarande finns folk i min omgivning som är chockade över att jag svär. Jesus Maria, som mormor skulle ha sagt.
Hon kommer förresten till Sverige nästa vecka. Det flera år sedan jag träffade henne sist. Mamma säger att hon ser väldigt gammal ut nuförtiden. Det tycker jag hon har gjort hela tiden i och för sig, men det är väl mormödrars uppgift? Det och att baka kakor. Min mormor röker mest och dricker mycket vodka. Och så går hon inte ut utan hatt.
fredag, december 08, 2006
SVENNE-SARA
Jag har blivit en Svenne Banan.
Det är fredag och jag kommer på mig själv att ohämmat bajsa ut klämkäcka och faktiskt riktigt äckliga kommentarer som ”det är klart att det är bra, det är ju fredag!” och ”fredag igen, härligt!”. Det är livet som coorporate, livet min inneboende dekadenta med-ciggen-i-mungipan, rastlösa och alltid-nära-flykt John Wayne-karaktär skyr så mycket, som tagit över.
Hjälp.
Ironiskt nog har jag aldrig trivts så bra med livet som jag gör nu. Jag känner mig tillfreds med mig själv, med mitt jobb, med mina vänner, med min kärlek. Inte så att jag känner att jag inte vill utvecklas, utan snarare så att jag är säker på att jag kommer att göra det. Självkänsla är bra, eller hur? Fast kanske inte när det går över i självgodhet. Farligt nära och svårt att urskilja om man saknar självinsikt. Vilket jag självgott hävdar att jag har, haha.
Nu kom jag in på sidospår, men det jag nog ville ha sagt är att jag inte har så mycket jobbig svart ångest. Det kanske verkar konstigt, men det är nästan så att jag saknar den. Eller i varje fall undrar vart den tagit vägen. Fast nej, jag ska vara förnuftig. Jag ska skita i den. Faktiskt nte ens vara negativ och säga att nu när det snart är jul kommer den säkert tillbaka.
Jag tänker inte heller ta på mig världens alla sorger, inte deprimeras av Weltschmertz. Jag ska vara care free och leva i nuet.
Bra va?
Det är fredag och jag kommer på mig själv att ohämmat bajsa ut klämkäcka och faktiskt riktigt äckliga kommentarer som ”det är klart att det är bra, det är ju fredag!” och ”fredag igen, härligt!”. Det är livet som coorporate, livet min inneboende dekadenta med-ciggen-i-mungipan, rastlösa och alltid-nära-flykt John Wayne-karaktär skyr så mycket, som tagit över.
Hjälp.
Ironiskt nog har jag aldrig trivts så bra med livet som jag gör nu. Jag känner mig tillfreds med mig själv, med mitt jobb, med mina vänner, med min kärlek. Inte så att jag känner att jag inte vill utvecklas, utan snarare så att jag är säker på att jag kommer att göra det. Självkänsla är bra, eller hur? Fast kanske inte när det går över i självgodhet. Farligt nära och svårt att urskilja om man saknar självinsikt. Vilket jag självgott hävdar att jag har, haha.
Nu kom jag in på sidospår, men det jag nog ville ha sagt är att jag inte har så mycket jobbig svart ångest. Det kanske verkar konstigt, men det är nästan så att jag saknar den. Eller i varje fall undrar vart den tagit vägen. Fast nej, jag ska vara förnuftig. Jag ska skita i den. Faktiskt nte ens vara negativ och säga att nu när det snart är jul kommer den säkert tillbaka.
Jag tänker inte heller ta på mig världens alla sorger, inte deprimeras av Weltschmertz. Jag ska vara care free och leva i nuet.
Bra va?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
