SVENNE-SARA

Jag har blivit en Svenne Banan.

Det är fredag och jag kommer på mig själv att ohämmat bajsa ut klämkäcka och faktiskt riktigt äckliga kommentarer som ”det är klart att det är bra, det är ju fredag!” och ”fredag igen, härligt!”. Det är livet som coorporate, livet min inneboende dekadenta med-ciggen-i-mungipan, rastlösa och alltid-nära-flykt John Wayne-karaktär skyr så mycket, som tagit över.

Hjälp.

Ironiskt nog har jag aldrig trivts så bra med livet som jag gör nu. Jag känner mig tillfreds med mig själv, med mitt jobb, med mina vänner, med min kärlek. Inte så att jag känner att jag inte vill utvecklas, utan snarare så att jag är säker på att jag kommer att göra det. Självkänsla är bra, eller hur? Fast kanske inte när det går över i självgodhet. Farligt nära och svårt att urskilja om man saknar självinsikt. Vilket jag självgott hävdar att jag har, haha.

Nu kom jag in på sidospår, men det jag nog ville ha sagt är att jag inte har så mycket jobbig svart ångest. Det kanske verkar konstigt, men det är nästan så att jag saknar den. Eller i varje fall undrar vart den tagit vägen. Fast nej, jag ska vara förnuftig. Jag ska skita i den. Faktiskt nte ens vara negativ och säga att nu när det snart är jul kommer den säkert tillbaka.

Jag tänker inte heller ta på mig världens alla sorger, inte deprimeras av Weltschmertz. Jag ska vara care free och leva i nuet.

Bra va?