KONTAKT

Lissan har dragit igång ett veckobrev mellan några vänner. Envägskommunikation ska det vara. För att alla ska veta vad man pysslar med. Även de som man inte träffar regelbundet. Tycker det är en bra idé.

Jag har ju även bloggen, men jag har väl inte varit världens bästa på att låta alla få veta om att den finns. Och så känner jag mig lite dålig över att jag extremt snabbt gick över till att skriva uteslutande på svenska. Hur kan jag då nyttja bloggen till att uppdatera mina engelsk- och spanskspråkiga vänner? De tröttnade ganska snart, då jag envist fortsatte att skriva på muppspråket. Även om man tänker att man kan maila, så blir det ju inte av efter ett tag. Först sinar de långa, utömliga och personliga mailen. De går över till att bli kortare ”hej”, till att bli massmail. Som efter ett tag blir ganska irriterande för mottagaren.

Ju längre tid det går, desto mer anspänt blir det att höra av sig per telefon också, då man har så mycket att uppdatera sig på. Det blir liksom inte ”hur mår du” som blir core i samtalet, utan snarare ”vad har du gjort sedan sist”. Och så lämnas man med en vemodig känsla när man lagt på bara för att man känner att man inte har tid att hålla sig så uppdaterad som man vill; man har inte tid att vara så nära som man vill.

Naturligt nog är det de man umgås med mest, de som finns mest i ens vardag, som får flest mail och samtal. Där räcker det ju med kortare avstämningar eftersom man befinner sig på samma nivå och har koll på varandras veckor och scheman.

Kram och trevlig helg.