DÖDEN STINKER

Jag är så mörkrädd att det är patetiskt. Speciellt när jag går ner i tvättstugan. Det blir inte bättre av att Sara, alltid när jag har tvättid, drar upp storyn med kvinnan som hittades mördad (styckad eller strypt, jag minns inte) i sin tvättstuga. Igår när jag stod i det alltför varma torkrummet och hängde upp tvätt och svettades för fullt, spelade jag upp några tänkbara scenarios (som alltid slutade med ond bråd död för mig) i huvudet.

Jag var ordentligt skrämd när jag öppnade dörren och klev ut. Jag möttes av en krummande, uppenbart ond, kvinna som stod med ett tillhygge i handen och log kufiskt mot mig. Hörde mig själv skrika till (inte ett skräckfilmsskrik, mer ett gutturalt och plötsligt A, inte alls högt, utan snarare löjligt –måste jobba på det).

Såg genast efter skriket att det var en ung kvinna som stod och skrev upp en tvättid till sig själv. Hon hade tänkt tanken att jag skulle bli rädd och vågade därför inte säga något, utan hade istället bara stått tyst och tänkt hälsa när jag sett henne. Jag skrattade gott åt min egen rädsla när jag kom upp till Sara, Sonja och Vanna som satt och drack glögg. När de skulle gå hade jag dock en tur kvar ner till tvättstugan och hetsade upp mig igen. Blev småirriterad på Manne (i Hudik veckan ut) som försökte lugna mig genom att säga att det inte var speciellt många som blev mördade i tvättstugor, och att folk blev mördade i kök också. Tack för den när man är livrädd och ensam hemma.

Bara några portar bort på Ahlströmergatan upplevde Elin något mycket värre dock. Jag måste lägga ut delar av hennes e-mail:

”... va med om en väldigt jobbig grej igår.
Har haft en väldigt konstig lukt i min lägenhet under två månaders tid och trodde det var en död råtta som fastnat i något rör. Ringde HSB i måndags och de ringde upp mig igår och meddelade att min granne har legat död i två månader.
Alla mina möbler och kläder är nu förstörda och lägenheten ska saneras.”

Stackars, stackars, stackars Elin. Jag skulle dö och inte alls ta det lika sansat som hon:

”Just nu bor jag hemma hos mina föräldrar…men det är okej. Känner inte så mycket för att umgås med folk som läget är nu. Chocken börjar lägga sig, och jag vet ju att det kommer ordna sig...men ändå känns det fruktansvärt obehagligt att åka hem.”

Stackars, stackars Elin.